The year that has passed

OK. Lite på ett år har gått som au pair nu. Det är la dags att summera en smula. 
 
I sanningens namn var ju livet för lite på ett år sedan till synes mycket stabilt - bodde i Sverige, jag pluggade (fast närmade mig slutspurten), jobbade på H&M, var sambo, tränade på för skojs skull, hängde med vänner. Sen samlade jag bokstavligt talat ihop hela kortleken och slängde upp den i luften. Inte en enda grej är likadan längre. Jag bor i USA, jag har bott i 3 olika stater, singelliv och helt andra umgängeskretsar, heltidsjobb men på ett mycket underligt sätt (mer om det senare), jag tränar specifikt för styrkelyft. Hur har det senaste året varit då? En liten summering på det, kanske? 
 
 
Det har nog krossat mitt hjärta varje gång jag flyttat det senaste året. Jag faller för platser jag bor på ganska lätt (framförallt stora städer), och när jag bodde i Virginia fann jag dessutom min bästa vän. Men ibland funkar inte människor ihop, och det är vad som hände i den familjen. Så det blev en transition. De funkar som så, att du har 2 veckor på dig att hitta en ny familj, eller så åker du hem - så alla kort kastades i luften igen. Jag förundras gång på gång över hur life as you know it så plötsligt kan ryckas ifrån dig. Det är den hårdaste läxan jag lärt mig under detta året. På vissa sätt är livet som au pair väldigt fragilt - jag har varit lyckligare än jag NÅGONSIN varit (under tiden i New York), och jag visste att det inte kunde vara för evigt, oavsett om jag hamnade i transition eller löpte året ut och åkte hem. Det är en lustig känsla.
 
Hursomhelst, circle back to transition 1. Jag praktiskt taget bodde hos Lara, min bff, under tiden eftersom A) jag blev skeppad till en som jobbade för Cultural care och där var huset väldigt fullt, så jag föredrog att bo med Lara istället för sinnesrons skull, och B) hennes värdfamilj är underbar och alltid välkomnande. Jag vet nog inte vad som hade hänt med min mentala hälsa om jag inte hade haft Lara under dessa veckor haha, vi hade faktiskt så otroligt kul ihop given the circumstances. 
 
 
Vi hade en fin sista kväll i DC, och dagen efter körde hon mig till Union station där jag satt mig på tåget med ALLDELES för mycket packning. Då hade jag ingen aning om att jag var på väg mot bästa månaderna jag nånsin haft hittills i livet. 
 
Detta var i augusti 2016, fast forward till januari 2017. Jag var lyckligare än någonsin, allt bara funkade. Jag hade mitt home gym, jag hade mina homies både innanför och utanför gymmet, mina kids jag jobbade med var fab, jag hade friheten att ha en egen bil, jag var ett skutt ifrån min absoluta favoritstad NYC, osv. Sen hände det där ögonblicket igen, korten uppe i luften igen och man har ingen aning om var de landar, eller ens om man har några kort kvar. Denna gång mestadels pga praktiska skäl, nothing but love for that family. Men, kort flyger överallt. 
På nåt underligt sätt hände det så otroligt mycket under dessa två veckor också, men på helt andra sätt. Dessa två veckor, och följderna to come, kan alla vara ett separat inlägg nån annan dag. Men, om jag trodde att mitt hjärta krossats av att flytta från Virginia, var det nothing compared to hur det kändes att flytta från New York. Men jag tog ett enormt leap of faith, och litade på magkänslan när den sa att California-familjen var rätt för stunden. Så jag satt mig på planet den elfte februari, jag kände planet lyfta och ögonen fyllas med tårar. 
 
Jag hade rätt dock - min Cali-familj var fantastisk. Men vi visste båda parter att jag antingen skulle åka tillbaka till Europa, eller tillbaka till New York i juni, och NY blev det också (YAY)! Jag har åkt från NY två gånger och den andra gången, efter tävlingsveckan, var tusen gånger svårare. 
 
 
Alltså hörni, att vara au pair. Visst är det ALLT på en och samma gång. Det är fantastiskt, det är en otroligt nice möjlighet, det är att vara sjuk i huvudet när man tänker på vad det egentligen innebär haha (bo med sin chef, bo där man jobbar, kunna få sparken och skeppas iväg till hemlandet närsomhelst hux flux), det är världens bästa grej, det är skrämmande, det är underbart roligt, man behöver tålamod, balls, hjärna, hjärta... Allt. Jag har gått igenom 3 familjer på ett år, vilket är 2 mer än jag räknade med. Det är egentligen ingens fel, det är bara sånt som händer. Men mitt hjärta gick i bitar varje gång jag var tvungen att flytta, för man måste ju lämna precis ALLT. Hus och hem och jobb och vänner och gymmet och miljöer och staten och staden och hela faderullan.
Det tär och det stärker. Alla planer man gjort upp försvinner och har man gått igenom en rematch eller två blir man lätt paranoid och vågar inte göra planer, vågar inte slappna av och det tär också (såklart). Man ser nya ställen och träffar nya människor men man saknar det gamla.
 
Men visst är jag tacksam ändå, över allt jag fått se under mitt år och alla människor jag träffat. Jag ångrar ingenting och jag önskar inte att nåt hade varit annorlunda, för jag är glad över var jag sitter idag. Jag är glad över att jag var tvungen att flytta från Virginia, för jag fick se hur livet i New York kom att bli. Jag är glad att jag flyttade till Kalifornien, för jag fick träffa den fantastiska familjen, se den sidan av USA och pröva på att bo där, men ändå inse att det är New York jag hör hemma i. You picking up what I'm throwing down? Talesätten "allt händer av en orsak", "man blir visare med åren" samt "if you never try, you'll never know" har verkligen fått sina feta innebörder bevisade detta år haha. 
Och vi växer, hela tiden. 
 

The last couple of weeks in Cali

Heeeeej gänget! 
 
Här spurtar tiden framåt, ska jag säga er, Jag är redan inne på nästsista veckan i LA! I helgen ska jag partaja med mina vänner, vi ska fira Julianas födelsedag. Kommer sakna dessa tjejer! Nåt som är märkligt, fantastiskt och sorgligt - allt på samma gång - med au pair lajf är att man träffar så otroligt många människor som man kommer sjukt nära, och sen vet man inte om man nånsin kommer ses igen. Men jag ska se till att besöka mina närmsta sen när jag har råd & tid i framtiden (; 
 
Träningen går framåt vad gäller böj och mark, men min bänkpress suger. Alltså, den är inte bra. Alls. Jag hashtaggar #commercialgymproblems här i tron och hoppet om att allt blir bättre bara jag kommer tillbaka till MVB och får nyttja riktiga bänkar, stänger, viktplattor och passare. Hehe. Imorgon är det tung bänk som gäller, på fredag/lördag kör jag marklyft och sen är det en veckas deload (vilket är precis som det låter; avlastning). Vidare är planen att köra sista passet på USA fitness söndagen den 11 juni, och så flyger jag tillbaka till New York på måndagsmorgonen. JAG ÄR SÅ EXALTERAD. CAPS LOCK-EXALTERAD. 
 
Vad annars har hänt då? Har mest spenderat tid och pengar på träning, hehe. Jag och Daryl åkte till Barbell brigade i fredags för att köra mark, på söndag hängde jag med Anna i Venice & Santa Monica, och igår åkte jag till Pasadena för att träna med Steve i hans gym. Sen jobbelijobb på det, såklart. 
 
 
 
 
Förresten, on a side note - fick en kommentar häromdagen gällande hur det går med min kopparspiral. Det knallar och går kan man väl säga! Har inte upplevt några större konstigheter, men funderar ändå på att ta ut den eftersom jag är paranoid (av ingen speciell orsak). Vi får se! Men, hade nog aldrig några större biverkningar. :) 
Visa fler inlägg